Förlusterna uppstår på flera ställen, inte på ett

Var förlusterna uppstår

I en elektrisk maskin skiljer man på flera slag av förluster med olika ursprung.

Resistiva förluster uppstår när ström går genom ledare i statorn och i rotorn. Förluster i det magnetiska materialet uppstår när materialet magnetiseras om. Friktion i lager och luftmotstånd från rotationen tar också ut sin del. Utöver dessa räknar man med tillskottsförluster, alltså de förluster som inte fångas av de övriga posterna.

Uppdelningen är inte en formalitet. Posterna har olika ursprung, och en uppgift som anges samlat för en maskin säger inte i sig hur den fördelar sig mellan dem.

Motorn är en del av en kedja

Den elektriska maskinen ingår i en kedja. Framför den finns matningen med sina ställverk, mätare och skydd, och i förekommande fall ett organ som styr varvtal eller moment. Efter den finns en mekanisk överföring, som kan vara en koppling, en växel, en rem eller en kedja, och därefter den maskin som utför arbetet.

Den mekaniska överföringen visar att kedjans delar inte är likadana. Hur stor del av effekten en växel för vidare beror på hur den är utförd.

En uppgift som gäller en enskild del beskriver den delen och inte kedjan.

Vad en förlustuppgift behöver ange

En uppgift som ska gå att pröva behöver bära med sig sitt sammanhang.

Vilken del av kedjan avser uppgiften? Avser den maskinen samlat eller ett enskilt förlustslag? Är den mätt eller beräknad, och i så fall enligt vilket förfarande? Vilka förutsättningar gällde när den togs fram?

Med de uppgifterna går siffran att placera. Utan dem är den ett tal utan angivet sammanhang.

Vad det innebär för ett underlag

Ett underlag som ska bära ett beslut om ett drivsystem behöver därför säga var i kedjan varje uppgift hör hemma och hur den kommit till.

Det är en blygsam begäran och ändå en avgörande sådan. En uppgift utan sitt sammanhang går att läsa men inte att pröva.